el mono

Eftersom Blogg.se är en riktigt illa tjänst kommer jag i fortsättningen att fortsätta på adressen

http://www.lionjudge.blogspot.com/

Jag gjorde ganska så nyligen den här t-shirten, i protest mot alla Che-tröjor och kepsar och flaggor och väskor och plånböcker och tändare. Köper man en Che-tröja från någon nätaffär eller när man är på semestern så går man inte bara emot självaste grunden i Ernesto Guevaras ideologi, utan man låter även kapitalismen utnyttja hans märke - som man med marknadens termer skulle kunna kalla det. Även fast jag inte alltid håller med om hans idéer så vet jag att guerillasoldaten och revolutionären Ernesto Guevara skulle inte velat att företag tryckt upp hans ansikte på miljoner prylar och sedan sålt det för egen förtjänst - en process i vilken utsugningen såklart är närvarande.
Det är något av ett medvetet val marknaden har gjort för att både ta död på en människas ideologi och tjäna pengar på ikonen de sedan skapar. Bilden om en rebell. Köper du en Che-tröja gör du det för att vara rebellisk, vilket passar perfekt för alla ungdomar i alla generationer, det är ju precis vad de vill vara! Men att vara rebellisk utan att faktiskt vara medvetet upprorisk mot samhället är inte värt någon respekt - det är en jakt på identitet och denna fas går nog alla ungdomar som inte behöver kämpa för sina liv igenom. Detta vet marknaden mycket väl om och har tagit fasta på det.
Det är en slug taktik att överexponera en bild på en revolutionär och använda den i helt fel sammanhang - för att kunna försvaga dennes tankar om samhälle och politik. Guerillasoldaten och revolutionären Ernesto Guevara har bilviti mördad och på hans stol har man placerat en ikon - en hjärndöd ikon som bara kan tjäna marknaden.

Ett klipp om svininfluensan som berättar om vem som verkligen tjänar på paniken kring detta "nya" influensavirus.

Under mitt senaste besök i huvudstaden såg jag en reklamskylt nere i tunnelbanan som irriterade och fortsätter att irritera mig. Det var reklam för en viss flytande restaurang och den bestod av två bildrutor. På den första kan man se en familj som sitter utanför en husvagn vid en väg, runt ett bord och på solstolar. Samtliga är iklädda jumpers, sportkläder och ett dåligt humör - förutom pappa. Pappa är förvånad och har en tankebubbla kopplad till sig och han tänker "De sa ju att de ville äta ute?".

På den andra bilden har familjen bytt miljö. Nu står de vid ett bord på en uppenbarligen lite större, vitmålad båt. De är uppklädda, med finkläder och skinande leenden, de håller i varsitt glas fyllt med valfri lite finare alkoholhaltig dryck och bakom står dem står en kypare och fjäskar med en flaska vin. De två barnen tänker "Bra jobbat farsan!". Alla är nöjda.

Nedanför skryts det med att man kan boka middag på båten, "från 350 kr/person".

Arbetarklassen kan bli överklass för en kväll! Varför inte göra ett försök, den här familjen betalade ju bara 1400 kr för besväret?

Det handlar om dåligt självförtroende och svikande klassmedvetenade. Å ena sidan så förnekar allt fler att det finns något sådant som klasser i vårt samhälle, å andra sidan så kallar de flesta sig för medelklass. Det är uppenbart att man försöker fly uttrycket "arbetarklass". Ingen vill kalla sig själv för arbetare, eftersom det indikerar på att man är fattig och maktlös - vilket så klart är något fult i vårt samhälle, där kostymer och svarta långklänningar är en del av det växande USA-syndromet som vi lever i. Folk håller helt enkelt på att tappa bort sin klassidentitet.

Arbetarklassen tycker tydligen inte att det är tillräckligt fint att vara just arbetarklass, de vill något mer, något som verkar vara mer värt - de vill bli uppvaktade av en kypare, ombord på en båt i Stockholms skärgård, njuta av sina 350 kronorsmiddagar och dricka av de avsevärt mycket dyrare vinerna. De vill närma sig överklassen, de vill identifiera sig som medelklass.

Detta beteende är farligt men det går att förklara. Det är nämligen påtvingat; det är en del av den borgerliga pedagogiken. Vi har länge nu blivit utsatta för just detta. Denna borgerliga taktik består i allt från att ta över ord och uttryck och byta dess betydelse - eller helt enkelt hitta på nya uttryck och inseminera dem i den dagliga debatten - till opinionsbildning som syftar till att ändra allmänhetens syn på den fackliga rörelsen. Arbetarrörelsen har såklart också en del i detta, då vi inte helt fullt har bemött denna taktik, utan tvärtom oftast gått på den. Vart kommer till exempel ord som "skattetryck" ifrån, när det faktiskt är en solidarisk gest att betala skatt, för allas välfärds skull?

Så, borgarna har övertygat oss om att man inte ska vara arbetarklass, för det smakar inte lika gott som överklass och medelklass. I denna taktik har liberalerna till och med gått så långt att de medvetet har valt att använda sig av uttryck som härstammar i marxismen, men man har valt att göra om arbetarklass till medelklass, för arbetarklassen är fattig och proletär i ordets materiella benämnelse, medan medelklassen bor i villa och har en ny bil. Detta är fel!

Enligt den beskrivning av klassuttrycken som marxismen ger ska inte klasserna delas in efter hur mycket varje bostad tjänar in vid slutet av månaden, utan efter vilken relation man har till produktionen i samhället. Vi har alltså låtit förfula uttrycket arbetarklass genom att låta ersätta det med "medelklass" - ett uttryck som för övrigt kraftigt har missuppfattats då man använder det på samma sätt som "medelsvensson". Medelklassen - eller mellanskiktet - är egentligen en jämförelsevis liten grupp, inte mycket större än överklassen.

Varför har då högern lagt ner så mycket kraft på att ändra ordens betydelse - och därmed ta makten över debatten? Varför vill borgarna övertyga folket om att arbetarklassen inte kan vara mätt och lycklig och bo i villa, med sprillans ny bil?

Jo, för att splittra arbetarklassen. Vi arbetare har nämligen potential att bygga den starkaste rörelsen i historien - vi är många och tillsammans är vi oerhört starka. Men om man i debatten delar in arbetarklassen i olika läger, så kommer arbetarklassen i slutändan att självmant dela på sig - vissa av oss är klassmedvetna och övertygade om vår identitet, medan andra kallar sig för medelklass och kanske går ur facket just för att de inte längre kan identifiera sig med den arbetarrörelse som facket är en så viktig del av.

Högern har idag makten över debatten. Alliansen är en stark grupp politiker och företag, som med miljardbudgetar satsat stenhårt på opinionsbildning.

Jag låter härmed påbörja en vändning i debatten.

Högerjuntan bemåste mötas med samma mynt!

Ännu ett sätt att försvaga vänsterns uttryck och politik - kalla ett klassiskt högerparti för ett arbetarparti så kommer uttrycket "arbetarparti" att förlora sin mening.

Under de senaste decennierna har miljödebatten utvecklats till att bli en av kärnfrågorna inom både lokal och internationell politik. Viktiga, ledande politiker träffas och diskuterar global uppvärmning och utfiske av våra vatten. Arbetareklassen uppmanas att köpa miljömärkta varor - varor som dock tycks höra de övre samhällsskickens prisklasser till - miljöbil, eko-elektricitet, fosfatfritt tvättmedel, miljövänlig mjölk och miljömärkt gurka. Notera att samtliga av dessa saker kallas för miljövänliga, en term som inte riktigt stämmer, eftersom bilen fortfarande resulterar i utsläpp av olika slag och mjölken fortfarande kommer från en livs levande ko - som trots allt är en grov bov i miljödramat. Miljövänligt borde alltså översättas till miljösnällare.

Samtidigt som allt fler blir medvetna om vikten i att värna om miljön så fortsätter och ökar utsläppen. Vi lever i en värld som ständigt fortsätter att färgas i gråbruna nyanser. Koldioxidutsläppen sjunker inte - det land som faktiskt står för otvivelaktigt största andelen koldioxidutsläpp per invånare struntar helt i sitt ansvar; USA, som ensamt står för 23% av hela världen koldioxidutsläpp. Undersökningar av amerikanska organisationen EPA visar att de amerikanska utsläppen ökade med 17% mellan 1990 - 2007. Om först 17 år ska USA ha stoppat ökningen av koldioxidutsläpp. USA är en tydlig symbol för resten av världen: världens ledare samlas och diskuterar men sätter ribban allt för lågt.

Med koldioxidhalten i luften så ökar halten av gifter i haven. Gifter som PCB och DDT flyter omkring i vår egen Östersjön, där de orsakar skelettskador hos sälar och örnar - samt benskörhet hos människor. Bly och kvicksilver är exempel på andra problem, då man dumpar tunga metaller i vattnet. Men det största problemet är trots allt övergödning. Man har tillfört gödningsämnen som fosfor och kväve, genom att ha låtit det rinna ut från åkrar och ner i sjön genom dåligt kontrollerade vattendrag. Övergödningen resulterar i slutändan i algblomning som lämnar delar av vattnet nästan helt syrefritt.

De som drabbas hårdast är dock södra halvklotet och vad man kallar för tredje världen. Det är här företag kan hitta platser att dumpa gamla odugliga datorer och mobiltelefoner. I Latinamerika behöver företagen inte ens smyga med verksamheten, utan släpper glatt ut sitt avfall rakt ut i vattendragen. I Nordkorea odlar bönderna i jord som är överfull av skräp, till exempel batterier.

Mitt under allt detta ska arbetareklassen donera pengar till miljöorganisationer och de ska köpa miljömärkta varor. Varje människa ska bli medveten om hur viktig just hon är i kampen för miljön - varje människa är lika viktig, varje människa är en bricka. Budskapet är att det är mänskligheten som har smutsat ner jorden, så vi ska alla hjälpas åt att städa upp efter oss. Men stämmer detta verkligen? Är det verkligen sant att hela mänskligheten ska ställas som skyldig till miljöförstörelse?

Faktiskt inte.

Vi har i avrundade tal levat i en kapitalistisk värld i ungefär 200 år. Dock så såg globaliseringen ganska så nyligen till att hela världen blev del av det perfekta kapitalistiska spelet. Och miljöförstörelsen gav globaliseringen ett ansikte.

Enligt den kapitalistiska modellen ska vi konkurrera med varandra för att genom marknaden uppfylla varje människas behov. Marknaden är ultimat, cash is king. Hur mycket ett företag säljer är det viktigaste. För att sälja något kvantitativt måste man sälja det billigt och saker blir ju bra mycket billigare om man bara kan dumpa produktionsresterna i en sjö någonstans. Eller stoppa billiga kemikalier i produkten istället för att satsa på miljösnällare alternativ. Man kan rent av tvinga sina arbetare att arbeta i eller med kemikalier som med tiden kan ta livet av dem (I alla fall i Indien och Colombia: för vem bryr sig, liksom?).

Företagen är boven. Viljan att spara pengar och sälja så mycket som möjligt är anledningen till att gifterna hamnar i vattnet.

Låt oss även tala om oljan. Olja är en väldigt intressant substans, som man tar ur jorden. Olja hör till gruppen fossila bränslen, som är resultatet av miljoners år erosion, tryck och värme. Dessa fossila bränslen var en gång i tiden kolbaserade växter och djur och har nu omvandlats till bilbränsle, eller flygplansbränsle, eller kanske en plastflaska. Att olja är kolbaserat innebär att det försvinner ut en enorm mängd koldioxid i luften när man bränner det, koldioxid som egentligen skulle ligga begravt under jorden i ytterliggare miljarder år om vi inte bestämt oss för att vår Volvo behöver lite av det för att ta oss till jobbet.

Vi vet alla att olja är sämsta möjliga av bränsle och vi vill alla hitta bra substitut till olja. Som tur är så finns det massa bra substitut! Dock, så har stora oljebolag tagit patent på dessa revolutionerande metoder och hindrat dem från att komma ut på marknaden, enbart för att säkra den egna försäljningen - för att se till så att oljemarknaden kan leva kvar; för att kunna fortsätta tjäna pengar. Därför är den fria marknaden fienden. Men finns det verkligen en fri marknad när storföretag köper upp bra idéer för att kunna fortsätta i samma gamla hjulspår? Illusionen är perfekt.

Så, varför ska arbetare betala för något som stora företag och män har åstadkommit? Varför ska folket alltid behöva städa när företagen har haft fest? Vi har levat i den här ordningen enda sedan kapitalismen som samhällssystem introducerades - och vi får inte vara nöjda med det.

Vi behöver en regering som tar skarp ton mot företag - vi behöver minst av allt privatiseringar och avreglering. Företagens frihet måste begränsas, tydliga riktlinjer måste införas och de företag som inte följer de miljömässiga riktlinjer som finns måste för allas skull straffas. Marknaden löper i vår tid amok och det måste vi stoppa. Vi kan inte fortsätta agera som om vi blir jagade av tjurar; vi måste vända oss om och ta problemet i hornen, utan kompromisser. Företagen måste betala för vad de har gett oss: en förstörd jord.

Vi måste för allt levandes skull tygla marknaden.

Företagen är miljöboven. Marknaden är kartellen.

Något du inte har kunnat läsa om i tidningen eller hört om på nyheterna den här senaste månaden är om hur den peruanska armén slog ner en demonstration den 5:e juni, som resulterade i femtiotalet döda, hundratalet skottskadade och kring tvåhundra försvunna.
Det handlade en protest mot att Perus stat säljer ut mark från i Amazonasregionen till transnationella företag, vilket innebär ytterliggare kränkningar och förtryck av Perus folk, och främst urbefolkningen. Latinamerikas största problem är ju faktiskt att större delen av länderna i området i stort sett ägs av storföretag som inte har anknytning till landet ifråga. Detta har många gånger resulterat i våldsamheter, kidnappningar och mord. Chiquita är ju ett mer eller minre känt märke som det visade sig hade använd extraoridinära metoder i Colombia för att hålla arbetarna på arbetsplatsen och förhindra uppror, nämligen att låta paramilitärer förfölja och mörda kritiker. I Guatemala röstades på 50-talet en socialistisk president vid namn Jacobo Arbenz Guzmán fram och hans vallöften bestod i att ge tillbaka landet till folket (eller tillbaka, som om folket i Latinamerika någonsin har ägt någonting). När han så började göra praktik av sina löften blev Fruit Company gramse och genomförde med CIAs en propagandaföring i USA som sade att Arbenz Guzmán var en sovjetisk docka. Detta rättfärdigade "såklart" en invasion med flyplan, infanteri och lönnmördare - även denna genomförd genom CIA - och som resulterade i statskupp och att kapitalisten Carlos Castillo Armas tog makten. Det finns mänger av exempel, att räkna upp dem allihopa vore deprimerande, men jag kan nämna Oaxaca, Brasiliens helvetiska gruvor och papperverket vid Rio de la Plata. Allihop platser där kapitalismen har gjort just vad den är bäst på - att vålta hela länder och naturområden, medan vi här uppe i nord fortsätter att köpa Chiquitabananer, för de smakar godast, eller något.
Vi har inte hört något om det här i svenska nyheterna för att kapitaliet helt enkelt inte vill att det ska spridas för långt. istället får vi läsa om Iran, som ju är en intressant och viktig skådeplats, men som ändå inte är den enda platsen i världen där människor blir mördade, ihjälslagna, skjutna på gatorna. Anledningen till att vi inte får följa peruanernas kamp för frihet är för att det är kapitalismen som har tagit livet av de offer som än så länge har krävts i Peru - medan det i Irans fall handlar om en regim som bara gör sitt yttersta för att hålla makten, och detta gärna med våld.
Jag vill inte jämföra de båda fallen eller ge någon sorts bedömning av vilket som är viktigast. Men viktigt är att förstå att världen sträcker sig utanför vår och medias val av uppmärksammanden - och att det finns en anledning till att vi bara får läsa om vissa saker i tidningen.

Länk:
Perus statsmakt slog tillbaka mot protester

Det är intressant - allmänhetens inställning mot graffiti. Där finns nämligen ett, tydligen, evigt dilemma, som handlar om att, vad är konst och vad är klotter? Det finns inget svar på den frågan, eftersom frågan är ganska så otydligt ställd och framförallt för att den är omateriell - känslorna som finns i den materiella konsten eller i klottret går inte att ta på eller sätta i fack.
Personligen så kan jag inte ens göra skillnad på klotter och konst, så för mig är frågan en paradox, en återvändsgränd. Men jag tvingas i frågeställningen att se saken ur allmänhetens ögon, så som alla de andra väljer att tolka graffiti. Jag vet vad som menas med konst, i ordets allmänt gällande mening, och det handlar helt enkelt om tavlor/skulpturer på ett galleri, inomhus, där det är torrt och varmt, i säkerhet. Konsten är fin och dyr. Konsten kan man tjäna pengar på - vilket i sig är helt otroligt, vad är egentligen det materiella värdet i konst? Konsten har inte det värde som duken, färgen och penseln krävde, eller den tid som det tog att framställa det, nej, konsten värderas istället efter känslor och det sociala spel som omgärdar konst. Att i den situationen vara konstnär och sälja tavlor för svindlande summor, ja, det har jag undrat över endel.
Alltså, för att kunna jämföra konst med grafifit/klotter/kalladetvadfanduvill måste man först definera konst. Min kulturhistoria-lärare försökte i början av kursen att sätta igång tankegångarna i oss kring vad konst egentligen, i ordets renaste mening, är. Han försökte skapa en någorlunda definiton genom att jämföra konst med hantverk. Vad som följer härefter är inte hans egna ord, utan min tolkning av dem.
Hantverk är konsten att forma saker med händerna: skålar, knivar, glas. Hantverket är mer utav en upprepning av rörelser och moment, ett system där du ska skapa flera saker av ett visst ting. Hantverket ska tillfredställa kunden, medan konsten inte alls är inriktad på att tillfredsställa någon. Konsten finns då alltså till för sin egen skull.
Sett på det viset har konsten som den ser ut idag inte funnits särskilt länge alls, speciellt med tanke på att den under renässans och barock, även bakåt, fanns till just för att tillfredsställa folk, och då alltså folk från den absoluta aristrokratin. Konsten och hantverket har länge varit familiärt nära släkt med varandra, men under de senaste paret hundra år har de utvecklats åt olika håll, närmare bestämt, konsten har utvecklats framåt medan hantverket egentligen har stannat där den alltid har varit. Hantverket är därför statiskt (tillfredställa kunden, skapa något som redan finns osv), medan konsten rör på sig och utvecklas genom nya idéer och resonemang, experiment och ideal. Ett citat som i stort säger vad jag tänker om konst: "Kulturen är inte en spegel som man håller upp mot världen utan en hammare med vilken man formar den". Jag skulle vilja se konsten som en sorts fanbärare inom kulturen. Därför skulle jag också vilja påstå att många tidiga konstnärer (Nu pratar jag främst 1800-tal och bakåt) egentligen sysslade med hantverk. Speciellt renässansens konstnärer kan statuera klart exempel, eftersom de arbetade efter beställningar och vad kunden förväntade sig - måleriet var egentligen en stor industri - oftast så var det ju dessutom kyrkan som beställde, vilket har resulterat i att renässansmåleriet har varit en uteslutande religiös epok i konsthistorien.
Konsten ska alltså inte i första hand skilldra verkligheten utan kommentera den, utforska den och forma den.
Så vart är graffiti i allt det där? Graffitin i sin nuvarande form (inkluderat tags och målningar) har funnits sedan 60-talet då den växte fram, konstruerades i storstäderna. Det handlade om en rörelse som gick ut på att hävda sig och lämna spår efter sig. Rörelsen utvecklades såklart och blev med tiden allt mer samhällskritisk. Graffiti idag skulle kunna ses som en kraftig och färgstark kritik, vare sig målningen eller tagen i sig innehåller kommentarer angående vårt samhälle eller ej. Graffiti är kreativitet hos människor som har flyttat sig ut ur duken, till gatan och väggarna. Det handlar alltså om konst (varesig det är bokstäver eller karaktärer, eller för den delen landskapsmåleri), men istället för en duk så har konstnären valt att använda sig av hela staden.
Jag skulle vilja säga att graffiti är ett oundvikligt biresultat av urbanisering. När man bygger stora städer där många människor ska röra sig på liten yta, där människor bor tätt och ofta tvingas känna lukten av varandras kroppsodörer på den alltför dyra kollektivtrafiken. Graffiti betyder klotter - och klotter har alltid funnits i människans omedelbara närhet. Det fanns i Pompeji. Vikingar klottrade runor inne i kyrkor i Turkiet. Jag har sett ristningar på väggar i slott, daterade till 1700-talet. Amerikanska soldater i Frankrike under andra världskriget sprang gladeligen omkring och skrev den mer eller mindre kända frasen "Kilroy was here" på husväggar, staket eller murar.
Klotter är en bekräftelse, det är du som gör det - för en gång skull bestämmer du vad som ska finnas omkring dig, vilket budskap som ska sitta på väggen, varesig det handlar om världsfred, socialism, kukar eller gatukonst. Jag kan inte se klotter som något negativt, trots att just det ordet faktiskt ska användas i det syftet. Jag antar att jag håller på att ändra ordets innebörd, ta kraften ur det. Som när skolledningen tröttnade på toalettklottret: vi fick en mer eller mindre innehållslös föreläsning av våra mentorer om hur lite vi tycker om klotter. För inte vill vi ha klotter på toaletterna, det ser ju inte så fint ut. Men ändå finns det där, någon vill alltså ha det där och större delen av de som inte klottrar småord på toaletten, trots att jag antar att majoriteten åtminstone någon gång har skrivit något roligt på toaletten, bryr sig faktiskt inte ifall det finns klotter där eller inte.
Så skolledningen lägger tusentals kronor i saneringkostnader och sätter upp riktlinjer för hur man ska hantera klotter. Alltså, allt klotter ska bort, väldigt snart. Och då är det vi elever som får skäll av ledningen, trots att allt vi har gjort är att måla på väggen - det var trots allt inte vi som bestämde att man skulle ta bort allt klotter.
Och så är det överallt när det gäller graffii. Man säger att klotter kostar samhället miljontals kronor - varje år - trots att denna kostnaden egentligen bara är en andrahandskostnad, den dyker upp först då man bestämmer sig för att ta bort klottret. Och åh! så bra man är på att klaga över graffiti! Trots att det faktiskt finns en hel industri bakom klottersanering som lever på att tusentals eldsjälar målar om sina städer om nätterna. Industrin klagar inte, men däremot som kväver de debatten kring graffiti, för tänk efter, är grafiftisanering verkligen så dyrt? Vad är det som kostar? Tja, det är faktiskt så att graffitisanering skulle kunna vara bra mycket billigare än den är, dels för att saneringsbolagen tar extrema överpriser och dels för att de har lobbyister, s.k  experter, som övertygar politiker om vad man kan göra för att stoppa graffitin, eller åtminstone hur man ska ta bort den. Saneringsbolagen använder helt enkelt omoderna metoder, för det finns teknik som gör det möjligt att bara skölja bort färgen med högtrycksvatten (man behandlar ytan med en vaxliknande beläggning som gör att färgen aldrig når grundytan, sen är det bara att spola!), men denna teknik är farlig för industrin, eftersom industrin skulle dö ut om den användes i stor utsträckning. Så, saneringsbolagen har alltså sina klotterexperter som politiker kan tala med för de behöver hjälp och såklart, så kommer de inte göra reklam för teknik som kan kosta dem jobbet, eller för den delen kosta bolagets ägare massa pengar.
Frågan konst vs. graffiti/klotter handlar om pengar. Våra politiker vill inte ha klotter på gatan för våra företag vill inte det. Du kan inte tjäna pengar på graffiti, men du kan tjäna enorma summor på traditionell konst. Faktiskt, så kan samhället/storföretagen till och med förlora stora summor pengar p.g.a. graffiti, genom saneringkostnaden. Alltså är graffiti ett hot. Så det spelar ingen roll om graffitin är en betrakelse över svält över kritik av krig, det är olaglig konst och den ska bort. Vilket såklart är nödvändigt i vårt kapitalistiska samhälle, rent av naturlig? Du ska inte stjäla reklamytor från storföretagen, skitunge!
Jag vill i det här inlägget inte säga att man ska legalisera graffiti, nej, det vore onödigt och det är egentligen inte vad någon graffitimålare vill. Jag säger bara att man borde nyansera den bild av graffiti som man har blivit tilldelad i skolan, hemmet eller ute i samhället. Graffiti och traditionell konst är samma sak - avtryck.

Jag kan här även nämna att man i Storbritannien har börjat glasa in Banksys målningar, så att ingen ska kunna måla över dem eller av misstag klottersanera dem, något som är kanske inte främst komiskt utan mer utav obehaglig natur. När jag ser en bild på dessa inglasade gatumålningar så känner jag en bit av den för kapitalismen typiska paradoxen. Det som en gång kostade pengar ska generara pengar i form av turism. Ett land där man länge har haft stränga regler mot graffiti, där man för bara några år sedan upplevde en våg av husransakan, i jakten på klottrare - i ett land där man kan kartlägga ditt varje fotsteg till affären - låter man legalisera en graffitimålare, enbart för att han är uppenbart populär bland folket. Det är obehagligt men fyllt av svart humor. Du väljer helt enkelt vem du vill älska, för detta äktenskapet kommer du kunna tjäna pengar på!

Jag låter också klargöra min ilska över folk som gärna drar klara linjer mellan graffiti och "street-art" och säger att street-art är ju kul men graffiti är tråkigt och ska bort. Jag vet vuxna i min omgivning som resonerar så och hela resonemanget gör mig arg, för det stämmer inte alls. Dessa människor har läst för lite böcker om graffiti och street-art, för det blir då tydligt att det som man kallar för street-art - gatukonst- och graffiti - inte gatukonst? - faktiskt egentligen handlar om samma sak, bara att man uttrycker sig på olika sätt.

Och så tack för att du har tagit dig tiden att läsa igenom det här.

Jag har läst konstiga ledare/kolumner/insändare rörande demonstrationerna/upploppen i Teheran i Iran som har hänvisat till revolutionen 1979 (jag är delad i frågan huruvida man ska kalla de för en revolution eller inte) och sedan jämfört dagens händelser med 1979. Speciellt så har det berört, eller stört, mig att man kallar det för ett "folkets uppror" och "demokratins stora chans i Iran".
Det handlar inte om att en radikal reformist har förlorat presidentposten till en konservativ genom valfusk, det handlar helt enkelt om att två starkt - för att inte säga illa tvunget - religiösa politiker har ställts emot varandra efter ett, nästan trettioårigt, påtvingat regelverk. Och de människor som är ute och skriker på gatorna är även de starkt religiösa, och för övrigt inte alls folkliga representanter. Jag vill alltså på inget sätt påstå att ett land där befolkningen springer ut på gatorna och protesterar mot den stor-religiösa staten med orden "Gud är stor", är nära att bli demokratiskt. Man bygger inte en demokrati på religion - ett land ska byggas efter vad folket, inte efter vad Gud, kräver. Detta gäller varesig Gud är en illusion eller ej.